hej


När SVT, efter mycket
om och men, beslutat sig för att sända den franska dokumentärfilmen “Ukraina – revolutionens mörka sida” om den USA-ledda nazistiska statskuppen i Ukraina för två år sen så rycker genast olika personer ut för att förbereda tittarna för vad som är “korrekt” att tycka.  Ta Fredrik Wadström till exempel som i sin artikel i Sveriges Radio bygger sin “kritik” på förhoppningen att folk inte vet vad som verkligen hände och på att de inte ska orka ta reda på fakta. Han kommer själv med en mängd lögner och halvsanningar precis som han beskyller filmen för att göra.

Låt oss först slå fast följande: att inte visa filmen är snudd på censur och åsiktsförtryck och strider mot SVTs uppdrag att ge neutral, sanningsenlig information och att låta alla sidor i en konflikt komma till tals. Redan där, i det förtäckta kravet att inte visa filmen, visar Wadström att han inte är seriös och att hans inlägg sannolikt är ett beställningsjobb. En eloge till SVT att de nu bestämt sig för att visa filmen – varför ska svenskar inte få se det som tyskar och fransmän fått se? Är vi mer lättlurade? Eller är det så att vi inte får lov att se sanningen?

Men raskt över till kritik av “kritiken”.

“Krim och folkomröstningen”

Fredrik Wadström påstår: Paul Moreira säger att majoriteten av invånarna på Krimhalvön är ryssar och att de våren 2014 med stor majoritet röstade för en anslutning till Ryssland. Vad han inte nämner i dokumentären är att Krim först invaderades av ryska trupper som tog över alla nyckelfunktioner på halvön (en invasion som Rysslands president Putin senare bekräftat). Tio dagar efter invasionen genomfördes sedan under rysk militär närvaro folkomröstningen där de enda alternativen var att antingen lämna Ukraina och ansluta till Ryssland eller att återgå till Krims konstitution från 1992. (Den gamla konstitutionen för Krim gav det lokala styret full frihet att etablera relationer till andra stater och skulle ha kunnat användas för att etablera starka band till Ryssland.) Något alternativ att Krim skulle vara kvar som en region i Ukraina med samma status som andra regioner i landet fanns inte i folkomröstningen. Den välrenommerade oberoende och politiskt obundna ukrainska organisationen De ukrainska väljarnas kommitté dömde ut valet som ogiltigt, bland annat eftersom den korta förberedelsetiden gjorde det omöjligt att få fram giltiga röstlängder och nå ut med information till alla väljare. Ingenting av detta eller någon annan kritik av folkomröstningen omnämns i Moreiras dokumentär.

Svar: Det Wadström inte nämner är att parlamentet på Krim redan tidigare vid flera tillfällen mellan 1991 och 2004 har röstat för utvidgad autonomi, samt att det gavs som”gåva” till Ukraina på 50-talet under sovjet-tiden av dåvarande sovjetledaren Chrustjov, själv ukrainare, utan att fråga Krim-borna.  Krim “invaderades” aldrig – det fanns redan flera tusen man rysk trupp där enligt ett tidigare avtal mellan Ryssland och Ukraina. Folket på Krim gjorde uppror mot kuppmakarna i Kiev och tog över halvön. Först när det kom order från Kiev att undertrycka upproret med våld så lämnade de ryska trupperna sina baser. För övrigt lydde inte de ukrainska trupperna kuppmakarnas order att använda våld, utan gick till största delen över på folkets sida. “Den välrenommerade oberoende och politiskt obundna ukrainska organisationen” De ukrainska väljarnas kommitté, är inget annat än ett påhitt från Kiev-Regimen för att bedriva propaganda.  Det är riktigt som Wadström nämner: “den gamla konstitutionen för Krim gav det lokala styret full frihet att etablera relationer till andra stater och skulle ha kunnat användas för att etablera starka band till Ryssland”, men han underlåter påpassligt att nämna att enligt den gamla konstitutionen skulle Krim ändå vara en del av Ukraina, om än med starka band till Ryssland. Så visst hade folk ett verkligt val.


“Bilder från nätet av de högerextrema grupperna”

Fredrik Wadström påstår: Moreira säger att man på nätet kan hitta oroande bilder av de ukrainska högerextremisterna, deras symboler och deras budskap. Sedan tillägger han att även om de flesta bilder är utlagda på nätet av propagandister på den ryska sidan så tycks de helt autentiska. I en tid när vi sedan flera år vant oss vid kraftiga manipulationer och rena påhitt från den ryska propagandan hade det nog varit bättre att avstå från att använda de källorna och bara hålla sig till högerextremisternas eget material. Och om Paul Moreira absolut vill använda de ryska källorna borde han inför tittarna kunna argumentera för varför han tycker att de verkar autentiska.

Svar: “Nätet” är fullt av bilder som de nazistiska grupperna lagt upp själva – det behövs inte att Ryssland eller någon annan lägger upp fejkade bilder. Nazisterna verkar sätta en ära i att visa upp sig med alla sina attribut. Inte ens USA (Kiev-regimens herrar) förnekar att dessa bilder är autentiska.

“Etniska ukrainare och etniska ryssar”

Fredrik Wadström påstår: I sin beskrivning av konflikterna talar Moreira om etniska ukrainare och etniska ryssar, vilket alla som rest i landet vet är väldigt komplicerade begrepp. Många av de rysktalande i landet ser sig som ukrainare, men mer i betydelsen medborgare och mindre i betydelsen etnicitet. Den region i Ukraina med den största andelen som definerar sig som ryssar är Krim. I östra Ukraina är andelen mycket lägre trots att många har ryska som första, ibland enda, språk. (Som en ofrivilligt komisk aspekt av dokumentären pratar många av de intervjuade högerextremisterna en bländande modersmålsryska. Med den beskrivningen som filmen ger av deras besatthet i ukrainsk historia och identitet vore det mer logiskt om de aldrig skulle låta sig intervjuas på något annat språk än ukrainska.)
För att vara en film som anklagar alla andra för att förenkla är det förbluffande hur den kan tillåta sig en så många slappa förenklingar av ett väldigt komplicerat landskap av språk och identiteter.

Svar:  Här skjuter sig Wadström själv i foten. De flesta i Ukraina talar ryska som första språk och ukrainska som andra språk oavsett etnicitet (förutom i regionen Galicien längst i väster). Detta är en nagel i ögat på Kiev-regimen och en av anledningarna till att den första lag som de drev igenom efter kuppen var att förbjuda det ryska språket i skolor, TV, radio, offentliga institutioner o.s.v. Jämför gärna med andra länder – Kanada har två språk, Belgien har två, Schweiz har t.o.m. tre Men i kuppmännens Ukraina ska det största språket förbjudas. Den andra lagen kuppmännen drev igenom (efter att halva parlamentet flytt för sina liv) var att legalisera nationalistiska partier och fascistiska propaganda. Dessutom finns det flera miljoner människor i f.d. Ukraina som är “blandade”, d.v.s. en rysk och en ukrainsk förälder. Vad har dessa för etnicitet? Nej, ryssar och ukrainare är i grund och botten till stora delar samma folk.

“Anledningen till kriget i östra Ukraina”

Fredrik Wadström påstår: När Paul Moreira ska förklara varför kriget i östra Ukraina bröt ut våren/sommaren 2014 så säger han på fullt allvar att den utlösande faktorn var lagförslaget som det ukrainska parlamentet lade i mars 2014 om att ta ifrån det ryska språket dess officiella status. Lagförslaget stoppades av den tillförordnade presidenten och begravdes snabbt, men har använts som ett av den ryska propagandans allra svagaste argument ända sedan dess. Om det skulle vara sant att detta verkligen var skälet till att separatister ledda av ryska befälhavare tog stad efter stad i Donbass och den ukrainska armén gick in för att stoppa dem så skulle det vara ämne för en mycket bättre dokumentär. Den skulle kunna heta: “Världshistoriens sämsta anledning att starta ett inbördeskrig”. Officiellt har cirka 10 000 soldater och civila dödats hittills i kriget och nu skriver SVT under på den befängda teorin om att de dött på grund av ett lagförslag som stoppades på ett tidigt stadium. Om Dokument utifrån inte hade sett något konstigt i filmen fram till den här sekvensen borde de åtminstone ha reagerat på detta.

Svar: Nej, anledningen till kriget var inte lagen om att förbjuda ryska, som för övrigt har genomförts – den har inte alls begravts så som Wadström ljuger om, den har utvidgats till att omfatta ryska författare, böcker och filmer: över 400 ryska filmer och ett okänt antal författare (inklusive klassiker) har nyligen förbjudits. Vi talar alltså om stats-censur mitt i Europa år 2016. Ryska språket har blivit förbjudet i officiella sammanhang, offentliga institutioner, i skolan, mängder med ryskspråkiga TV och radiokanaler har stängts. Detta vet Wadström naturligtvis om, frågan är varför han inte nämner nåt om det? Anledningen till kriget i södra och östra Ukraina – det som nu är Nya Ryssland – var att folket där, i demokratiska och internationellt erkända val, hade röstat fram en president och ett parlament som sedan störtats av en nazistisk statskupp styrd från utlandet. Räcker inte det som anledning?

” Gatustriderna i Odessa och branden i Fackföreningarnas hus 2 maj 2014″

Fredrik Wadström påstår: Sex människor dödade i skottlossning på Odessas gator i samband med en marsch för ett enat Ukraina som attackerades av “anti-majdanaktivister”. 42 människor döda i branden som bröt ut i Fackföreningarnas hus där anti-majdangruppen tog skydd mot den uppretade folkhopen. (Att några av deltagarna i den pro-ukrainska marschen är de första som dödas nämns i filmen, men framhålls inte som särskilt viktigt för att förklara vreden och våldet som bryter ut i ett senare skede.) Flera frågor hänger fortfarande i luften efter den här långa sekvensen i dokumentären: det sägs i filmen att 350 människor befann sig i Fackföreningarnas hus. Om 42 dödades i branden (som det finns olika uppgifter om hur den bröt ut), hur lyckades de övriga drygt 300 personerna ta sig ut om det stod våldsamma extremnationalister utanför som ville se dem döda? Och hur vet vi att det var just representanter från extremhögern som kastade molotovcocktails mot huset och bidrog till branden? I folkhopen var det en blandning av fotbollsfans (som kan ha vilka politiska åsikter som helst), extremnationalister och andra Odessa-bor. Dokumentären gör inga försök att leda i bevis att lynchstämningen efter dödsskjutningarna på stan hängde ihop med just den ukrainska extremhögern.

Svar: Denna del av “kritiken” mot filmen är den mest vämjeliga och hycklande. Det fanns cirka 350 människor utanför Fackföreningarnas hus, inte inne i det. Ett hundratal jagades in i det av beväpnade nazister. Hälften av dessa brändes inne eller dödades av nazisterna när de hoppade ut från fönsterna på den brinnande byggnaden. Att använda de 300 som överlevde som ett “argument” för att ifrågasätta själva mördandet är både ologiskt och oetiskt – det är som att påstå att judar inte mördades i gaskammare av nazisterna eftersom, titta, några av dom överlevde. Wadström borde skämmas!

 “Ukrainska revolutionen har skapat ett monster”

Fredrik Wadström påstår: Det där med monstret är en väldigt bra bild – med den viktiga invändningen att det inte är revolutionen som skapat monstret. Under Janukovytj fyra år som Ukrainas president (2010-2014) ägnade regimen all sin kraft åt att marginalisera, trycka tillbaka och fängsla sina politiska motståndare för att försvaga oppositionen – med ett undantag: de högerextrema krafterna. Regeringspartiet Regionpartiet (Janukovytj stödparti) mötte gärna representanter för högerextrema Svoboda i tv-debatter medan man ignorerade de liberala partierna. Budskapet som många väljare uppfattade var att Svoboda var det enda parti som kunde bjuda Janukovytj och hans krets motstånd. Framgångarna kom direkt: hösten 2010 fick Svoboda fler röster än någonsin i lokalvalen i västra Ukraina och 2012 kom partiet för första gången in i Verhovna Rada, det nationella parlamentet. För Janukovytj pr-strateger såg det ut som en framgång eftersom presidenten nu kunde säga till sina väljare “Det enda alternativet till mig är fascisterna och det vill ni väl inte?”. Problemet var bara att Janukovytj och hans stab – med Paul Moreiras språkbruk – skapat ett monster. När protesterna på Majdan i Kiev blev alltmer våldsamma deltog de högerextrema aktivisterna ofta längst fram i gatustriderna mot kravallpolisen. Monstret skapades alltså under Janukovytj styre. Men då hade Paul Moreira förmodligen ännu inte upptäckt att det finns ett land som heter Ukraina.

Svar: Ja, det har den ukrainska statskuppen verkligen gjort: Artilleri mot civila i Donetsk, pansarvagnar mot bybor i Donbass, granater mot poliser i Mariupol för att dessa vägrat skjuta mot folket, massmordet i Odessa i Fackföreningarnas hus. Ja, den ukrainska kuppen har verkligen skapat ett monster. Jag vill påminna om att inga sådana vedervärdigheter och hemskheter pågick under Janukovytj! Att han “skapat” det högerextrema Svoboda-partiet är ett påstående gripet ur luften, det är USA som delvis skapat och finansierat det partiet.

“Partiet Svobodas partiledare kallas för en nyckelspelare i ukrainsk politik”

Fredrik Wadström påstår: Bilderna i dokumentären där Oleh Tiahnybok, partiledare i Svoboda, möter olika internationella dignitärer är från perioden direkt efter Majdan, dvs mars, april och en bit in i maj 2014. Då satt Svoboda i koalitionsregeringen som tog över efter att stora delar av Janukovytj parlamentsledamöter gått över till motståndarsidan eller lämnat regeringpartiet och Janukovytj förlorat stödet i parlamentet. Anledningen att Svoboda satt i regeringen var att alla partier i parlamentet bjöds in till den tillfälliga regeingen efter Euromajdan (och Svoboda satt redan där sedan valet 2012, se ovan). Vid nästa parlamentsval, hösten 2014, åkte Svoboda ut som parti och fick bara några enstaka platser i personval. Eftersom partiets uppgång var beroende av konflikten med Janukovytj har partiet tappat i stöd från det ögonblick den tidigare presidenten flydde landet. Idag kämpar partiet för sin överlevnad och scenerna i dokumentären, där Svobodas anhängare kastar granater och skjuter mot polisen, kan lika gärna ses som rörelsens dödsryckningar. Just vid det tillfället pågick en votering inne i parlamentet, en votering som inte gick som Tiahnybok ville. Att han är ute på gatan och inte inne i Verhovna Rada under voteringen visar i själva verket att han inte på något sätt kan kallas en nyckelspelare i ukrainsk politik. Händelsen där tre människor dödades bidrog snarare till att minska Svobodas stöd ytterligare.

Svar: Ytterligare konfabulationer i “kritiken”. Man behöver inte vara inne i parlamentet för att ha stor makt över det, särskilt inte om man leder ett beväpnat nazist-parti. För övrigt var det ingen “koalitionsregering” som tog över efter kuppen. Majoriteten av de lagligen valda delegaterna antingen flydde, tystades eller tvingades under hot och våld att rösta för kuppmakarna. Det finns t.o.m. filmbevis på ett halvtomt parlament med beväpnade extremister där det genomförs “omröstningar” – naturligtvis utan något som helst värde eller legitimitet.

” Påståendet “Extremhögern stark nog att tvinga fram sin vilja”

Fredrik Wadström påstår: Nämn ett enda viktigt politiskt beslut i Ukraina under de senaste två åren som är framtvingat av en “stark extremhöger”. Jag kan inte komma på något. Däremot kan jag räkna upp en rad politiska beslut framtvingade av den gamla politiska eliten och av oligarkerna för att motarbeta det reformarbete som Ukraina skulle må bra av. Men var finns extremhögern i allt detta? Återigen: scenen i dokumentären med Svoboda som attackerar parlamentet visar på det raka motsatta. Trots att tre människor dödas i attacken fortsätter voteringen som vanligt inne i parlamentet och utslaget blir det motsatta till det Svoboda vill. Slutsatsen efter den sekvensen i filmen borde alltså vara: “Extremhögern är inte stark nog att tvinga fram sin vilja”.

Svar:  Extremhögern har redan fått fram sin vilja – nazistiska organisationer är inte längre förbjudet, beväpnade högerextremister har regimens öppna stöd när de terroriserar vanligt folk – nu senast när de överföll en demonstration av pensionärer, kvinnor och krigsveteraner som ville fira befrielsen av Odessa från nazisterna, utan att polisen som stod bredvid ingrep. Visa på nåt annat europeiskt land där detta går för sig!

Nej, man kan lugnt konstatera att filmen inte överdriver, snarare tvärtom, men att Wadström till stora delar konfabulerar i sin “kritik” är ingen överdrift.

Neo- Donbassföreningen. 

Advertisements