Intervju med Artem – Milisman för Donbass

Denna intervju publicerades på organisationen Borotbas hemsida och vi i Donbassföreningen väljer här att publicera en översättning av den. –  2014-12-23
En milisman med psuedonymen “Artem” är min gamla kamrat från Borotba. Innan kriget organiserade han Donbass unga arbetare i kampen mot fascism och kapitalism, samt byggde upp en lokalavdelning. När kriget började kunde han inte se stillatigande på utan gick med i milisen.Nu ligger “Artem” sårad på sjukhuset och jag fick en chans att prata med honom.
Kamrat, berätta hur hamnade du i milisen?
När händelserna drog igång på maidan-torget så fick jag känslan av att högern den här gången var i en betydligt farligare fas jämfört med “den orange revolutionen” 2004. 2014 fanns det många förberedda unga nationalister som fick ett starkt finansiellt stöd. Ultranationalistiska grupper hade växt och mognat. Därför låg det en känsla i luften att denna gång kan det slå över i ett inbördeskrig. Splittringen i samhället fanns där sen innan, men det var ett så att säga mentalt inbördeskrig och nu fick nationalisterna en verklig chans att slå, kidnappa och döda alla dissidenter. Och de kan göra det under den Ukrainska statens mantel. När jag såg mördandet av oskyldiga civila och hur lokala “pro-ukrainska patrioter” var till freds med dessa, då insåg jag att vi var tvungen att välja sida. Vi hade bara ett väg kvar att gå. Det var då jag började stödja milisen.
Vilken milis tillhör du?
Sydöstra Reguljära Armen
Vilka typer av stridsuppgifter har du utfört?
Vi låter det för tillfället vara en militär hemlighet.
Var det svårt att gå från att vara en vänsteraktivist under lugna förhållanden till en krigares liv?
Det var svårt att förstå vad som hände och att bygga ett system som förklarade krigets natur. Det blev väldigt lätt när jag omedelbart i Lugansk träffade kommunister som vägrade att lyda besluten från Ukrainas Kommunistparti och istället valt kampens väg.
Och bland vissa av soldaterna kunde känna donbassandan sprida sig. Den som alltid lutat sig mot kampen mot de rika och för socialismen. I folkrepubliken Lugansk (LC) är det mycket märkbart. Och den fredliga samexistensen var i själva verket inte helt fredlig. Jag har smärtsamma minnen av nationalister som strövade omkring på gatorna i Donetsk och Lugansk (t.ex. ultras-fotbollanhängare) – hur vi kämpade för att göra folk medvetna om faran med en nationalistisk regim. Kriget pågick redan, eller prologen av kriget om du så vill. Folket vill tillbaka till det fredliga livet. Att med egna händer skapa ett ungt och nytt land.
Hur skadades du?
Det var under de tunga artilleri-bombningarna av Lugansk. Vi som milisen slåss inte bara på fronten utan har en skyldighet att beskydda civilbefolkningen så mycket som möjligt under bombningarna. Till och med på bekostnad av sina egna liv.
Hur bedömer du utsikterna för militäroperationerna i Donbass?
Om du tittar på konfliktens händelseförlopp från dess första början så ser du hur miliserna har växt och blivit starkare. Däremot är styrkeförhållandena ojämna. Men vi har en till fördel. Bolsjeviker förstår vikten av detta. Denna fördel är agitationen mot kriget bland de ukrainska soldaterna. Bolsjevikerna kampanjade mot imperialistkriget för nästan 100 år sedan. Om fler och fler ukrainare, som kämpar för Ukraina och Västs kapitalister, vägrar att slåss eller organiserar sina soldater i kommittenter mot kriget så hade det varit avgjort. Och denna tendens är redan synlig.
Det finns två möjligheter. Antingen kommer de ukrainska trupperna rasera hela Donbass till grunden. Eller så kommer en radikal förändring att ske och vi störtar bödlarna. Du förstår, fred är inte längre möjligt under juntans styre. Om milisen besegras så kommer en period av reaktion att börja, med direkt folkmord och terror mot befolkningen.
Kan du föreställa dig ett enat “Jugoslavien” efter kriget?
Det är omöjligt. Det är dock bara en jämförelse. Vi har inte hatet riktat mot någon särskild nationalitet.
Om bödlarna verkligen kontrollerade Donnbass så skulle de konstant ha militära enheter närvarande som sov med bössorna under sina kuddar. För det här kriget handlar inte om ryssar mot ukrainare.
Det här är ett inbördeskrig där juntan slåss mot antifascister.
Den ukrainska armen är inte längre lika svag som den var i början av kriget. Du som sett moralen från insidan, huruvida milisen kan göra det eller inte. Kommer det va möjligt för folkrepubliken att stå emot anfallen?
Milisen kan hantera det. Eftersom nu är inte milisen bara soldaterna, men också resten av nationen. Alla har mer eller mindre förberett sig för strid. Och varje liten sak kan vara till oumbärlig hjälp. så är varje liten detalj är en del av folkets kamp.
Utan folkets stöd så skulle ingenting hända. Folk vill inte längre leva som förut. Folk vill ha fred och lugn, men alla börjar inse att den ukrainska regeringen inte kommer erbjuda något annat än skräck och fattigdom.
Är det möjligt att gå på offensiven?
Det kommer att bli en motattack. Men inte så omedelbart som många vill. Vi vill också det. Den defensiva taktiken frustrerar många. Men vi behöver mer tid.
Du var en aktiv deltagare i antimaidan-rörelsen och en medlem i vänsterorganisationen Borotba som bannlysts av den ukrainska regimen. Nu är staden du brukade bo i är ockuperad av kievjuntants trupper, är dina släktingar och vänner trygga? Har dom stannat eller flytt?
Naturligtvis förflyttade jag mina släktingar. Min farbror stannade och hjälper till i kampen.
Vissa kamrater flydde men många stannade.
I media finns det en hel del historier om hur lokalbefolkningen tycker illa om milisen och inte stödjer den.
Enligt dessa är de flesta ur milisen utländska krigare från Ryssland, Tjetjenien, Sydossetien o.s.v. Vad tänker du när du hör dessa påståenden?
I just den här frågan skulle jag vilja ge ett mer detaljerat svar. För invånarna i Donbass är det annorlunda.Det är ett inbördeskrig. Den stora majoriteten erbjuder oss förstås all möjlig hjälp eller stödjer oss passivt. Ett exempel är invånarnas reaktion till LC-kolumnerna i städerna. Folket viftar sina händer och ropar uppmuntrande ord till oss o.s.v. Men det finns ett litet antal informatörer som väntar på sin chans att, som i Mariupol, få ange sina grannar till den ukrainska hemliga polisen. Det finns också angivare som helt enkelt inte bryr sig om konflikten utan gör det för pengarnas skull. I regel så har folket i Donbass radikaliserats. Folk är angelägna om att bestraffa angivarna men milisen, så klart, försöker hejda alla försök att ta lagen i egna händer.
Angående internationella inslag i milisen så Ja, det finns olika folk. Ossetier, tjetjener, ryssar och ukrainare. Vi är alla internationalister och vi är väldigt stolta över det. Om, gud förbjude, några av våra bröder hamnade i trubbel i sina hemländer så hade samma ryssar, ukrainare, serber och ossetier kommit till deras undsättning. Detta är essensen i internationalismen. Ryggraden i milisen är dock fortfarande lokala män och ungdomar. Till och med min farfar, en krigsveteran från kriget, ville gå med. Vi har alltid varit väldigt fredliga, folket i Donbass. Men under krigets gång har många blivit soldater som nu vet hur man försvarar sitt land och sina idéer. Därför kommer folket i Donbass inte ge upp även om huvudstaden blir intagen. Kampen kommer inte sluta förres Donbass vinner sin självständighet.
Ja det finns internationalister, inte legosoldater. Dom är hemma. “Hur kan det komma sig?” undrar du.
Enkelt, Donbass är en korg av nationer. Det finns många nationaliteter här. För serberna finns det ett par områden där de varit historiskt bosatta. Oavsett vart du är ifrån så kan du hitta ett hem här. Efter det kan man inte glömma Donbass. Vi är alla donbassvtsoy. Som vi ibland säger – vi är alla olika, men vi är alla röda [ler]
Vad hindrar Donbass befolkning från att gå med i milisen en massa och beskydda sitt land?
Enligt min åsikt är det avsaknaden av en klar ideologisk linje som folk kan ta till sig. Detta och rädslan för att gå under i artilleribeskjutningarna. Men det finns en klar ide om hur bolsjevikerna skiljer sig i detta. Folket var vana att från val till val få rösta på oligarker från antingen väst eller öst. Ingen förväntade sig kriget och det fanns inga organisationer som hade den typen av stridskommittéer i varje by som hade varit nödvändigt för vad som skulle komma att ske.Vi lever inte längre i början av 1900-talet, vi lever i början av den 2000-talet. Därför är det viktigt att vi bemöter vår tids utmaningar. Vi behöver nya sätt att förhålla oss.
Vårat senaste uttalandet om “Kommunistiska milismän” säger en hel del och jag tror det speglar den generella åsikten hos milisens medlemmar. Från självaste början slogs vi mot bindgalna “ukrainska nationalister” och nynazism.
Vidare förstår man att det senare är en viss grupps ideologi och att dessa används som marionettdockor. Inte vanliga ukrainare – våra bröder och systrar. Ukrainare som är emot juntan är många. Men dom är rädda och de saknar självorganisering. Den skrämmande händelsen i Odessa den andra maj som släckte mina kamraters liv, hjälpte tillfälligt juntan kväva protesterna utanför Donbass. Mitt svar är samma som uttalandet om “Kommunistiska milismän”: om vi höjer den röda fanan kommer vi vinna detta krig”.
Och jag bör tillägga att vi behöver hjälpa våra ukrainska bröder att strypa den fascistiska ohyran genom att inspirera dom att bygga ett Ukraina utan fascism. Om de nu känner att de kan bekämpa krigsmaskineriet så kan vi alla förstå, inte bara vad vi kämpar emot, men också vad vi kämpar för. Detta är nyckeln som kommer öppna medventadet hos många av våra landsmän, som kommer att resa sig upp till kamp.
Detta är jag övertygad om.
Hur ser du på Ukrainas framtid om Donbass vinner?
Jag tror Ukraina måste bli socialistiskt utan Donbass. Vi kan vara starka allierade. Men det ukrainska folket kommer bara kunna utradera Banderas ideologi och finna en väg mot socialismen när de inte skuldbelägger Donbass som ett “sovjetiskt monster” som “ockuperade hela landet”. Den banderistiska hysterin har alltid använts till att anstifta hat mellan öst och väst. Banderisterna kommer snabbt förtära sig själva eftersom de inte kommer klara av att göra något för nationens välstånd och de kommer inte kunna peka på utomstående att skylla på heller. Då kan det i västra Ukraina uppstå en rörelse i Lviv och isåfall kommer banderisterna att dö ut. Rätten till självbestämmande – det är en allmän rätt alla folk har, likaså rätten att finna en annan stad att bo i.
Många säger att Folkrepubliken Donetsk (DNR) och LC är ett “reaktionärt projekt”, att den är ledd av monarkister, ryska nationalister och liknande krafter. Du som kommunist och internationalist valde att stannade i folkrepubliken. Anser du att det finns något skäl för vänstern att stödja Novorossya? Har vänstern en stark position i republikens ledarskap? Finns det många vänstermänniskor i milisen bland soldaterna och befälen?
Detta är nog huvudfrågan. I början var det män som gick ut för att försvara sina hem och familjer, utan att tänka seriöst på någon ideologi. Vidare så var det, just då, omöjligt att höja kampen för socialistiskt inflytande bland folket. Även om nästan alla är åtminstone socialister. Då menar jag att Donbass som ett ideal bland invånarna som de kan relatera till i sin vardag.
I LC finns det många miliskämpar som ser sig själv som kommunister och internationalister. Jag har också lagt märke till Arbetarnas Front i Lugansk (tidigare den regionala avdelningen av kommunistpartiet), vars medlemmar vägrade underordna sig partiets officiella ledarskap och öppet stödde republiken och därför bytte namn. Det fanns anarkokommunister som var upprörda över att deras “bröder” i Kiev samarbetar med nynazister och började hjälpa de senare att döda våra åsiktsfränder. Många är inte organiserade utan bara ser sig själva som kommunister och internationalister. Här i smeten tänker ingen på vilken organisation du tillhör. Du är kommunist och så är det med det. Det finns ingen nationalism i LC. Don kosackerna samarbetar med kommunisterna. De flesta kosacker som jag träffat påminner mer om de kosacker som stred för Dons sovjetrepublik. Vissa kallar sig själva för antifa och kan knappt minnas närvaron av den ryska trikoloren. Detta säger en hel del. Folket reste sig mot den ukrainska nationalismens hot och allierade sig med beväpnade radikaler. Här har Ryssland har alltid varit en “moder” för oss, vare sig vi vill det eller inte. Därför höjdes den ryska flaggan. Men antifascisterna symboliserar den andra sidan av myntet, den inre essensen av Donbass folk – inte någon form av nationalism utan internationalism och antifascism.
Bland befälhavarna har ingen öppet sagt “Jag är kommunist”. Men de talar ofta om sina internationalistiska övertygelser och antifascistiska åsikter. Till exempel har Alexander Mozgovoi, Spökbattaljonens befälhavare som upprepade gånger talat om kampen mot oligarkerna, bevisat att han står för sin sak. Det finns inget “reaktionärt projekt” eftersom det vore katastrofalt för Donbass. Historiskt så kämpade arbetarna här mot de vita och borgerligheten  och stödde fullt ut sovjetmakten. Rent mentalt är alla här röda och inte vita. Krig enar folk, väcker deras historiska minne och sedan deras klassintressen.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att det är inte sekterism, utan dialektik, som hjälper internationalister förstå situationens natur, att se bortom ytan och göra vad som är rätt, även om det är svårt. Och jag vill tillägga, kamrater – kom ihåg att våra förfäder spillde blod över denna jord för proletariatets seger. Minns att Donbass byggdes ur enorma uppoffringar från arbetarklassens sida. Minns segern över nazismen. Donbass är ett verkligt monument över det socialistiska bygget. Kom ihåg vem du är. Var ärlig mot sig själv. Seger åt Donbass och den internationell arbetarsoldariteten!
10640990_1514266045504581_6663943514787800115_n
Advertisements